Orolig & Almänt less!

Det käns som det är nästintil olaglit att vara less på att vara gravid. Då är det bäst dom straffar mig på en gån då. För det är presis vad jag är. Det är inte det att jag inte det att jag inte älskar barnet som jag bär på. För är det nått jag älskar så är det så klart mitt eget kött och blod mina egna barn! Den kärleken är så oerhört stark.

Men som alla redan vet vid det här laget så voltade jag med bilen i höstas. Då var jag gravid i vecka 10. Jag mådde hur bra som helst. Jag kunde träna och göra alt vad jag ville utan behinder. Jag var alddrig så där ekstremt trött heller. Jag hadde bestämt mig för att njuta av graviditet och inte hetsaupp mig för små saker. Alt funkade hur bra som helst. Men så helt plötsligt så ändrades alt på ett ar ekunder. Jag har aldrig kunat börja om och jobba heltid sen dess. Jag orkade arbeta halvtid i en månad sen sa min kropp STOPP. Det enda jag och Oskar vill är att veckorna ska gå så vi får träffa bebisen i magen. Och frmföralt att jag får börja må bättre!

En annan ska som är jobbig. Är att vi var förra veckan och pratade med en barnorska om förlossnigen. Och vi satte upp punkter som jag ville, alt kändes så bra. Hon skulle bra kolla med min läkare som opererade mig om hon trodde att jag skulle kuna genomföra en vanlig förlossnig efterom jag sprack så mycket när albin kom och dom sydde för tajt och jag var tvungen att göra om den. Så hon ringde och sa att jag skulle få komma till henne. Men att det inte fans tid fören i början av maj. Och att jag skulle ställa in mig på både vanlig och kejsarsnitt. Jag vill värkligen inte göra kejsarsnitt. För om dom misslyckades ju faktist med att sy i hop mig förra gången. Så vad är det som säger att dom ska lyckas denna gång? Och då blir det ju samma ska som när vi hadde fåt albin. Och jag vill faktist får träffa det nya undervärket på en gång. Och då snakar vi inte bara några få minuter. Som det faktist var med albin. Men jag hoppas faktist på det bästa. Men oron är väldigt stor.


Kram